Mig äger ingen

Åsa Linderborg är kulturchef på Aftonbladet och när debutromanen kom blev den väldigt omtalad och nominerades till Augustpriset. Försäljningssiffrorna var också helt ok.

Linderborg skriver, i första person, en rak berättelse om sin uppväxt och framför allt om sin alkoholiserade pappa. I början av boken är jag faktiskt upprymd för deras relation är så fin och de har så roligt trots att lönen knappt räcker till och de alltid behöver stöd från farföräldrarna. Det är en skildring av en person – arbetare, ensamstående pappa med alkoholproblem –  som jag inte stöter på så ofta i min läsning. I början tror jag också att hon ska gräva djupare i hur hennes pappa var men hon tränger aldrig igenom sin pappas personlighet. Jag vet inte om jag förstår hans agerande eller hans alkoholintag. Det kanske inte ens går, det är trots allt en verklig person som man inte applicera en teori på eller stöpa till en ”karaktär”.

Men jag hade ändå velat ha en ”mer” beskrivning av deras liv, deras omgivning. En fördjupning, kanske ett ältande och analysering så att man verkligen förstår deras villkor och liv.

Det blir mest intressant när hon pratar om sin familj politiska engagemang, framför allt hennes mammas och morföräldrars. Det är befriande med en text som pratar om klass på ett helt naturligt sätt.Som hon nämner i boken har Sverige en av de starkaste arbetarrörelserna i världen men har trots det en föreställning om att landet saknar arbetarklass (hennes avhandling på högskolan skulle till en början handla om detta men hon byter sedan ämne).

/FM