Den kärleken?

Jag försöker läsa Tove Lefflers Den kärleken. Tycker att på tunnelbanan lämpar det sig allra bäst att läsa svensk modern prosa då den är luftig. Den här boken gick dock inte vidare bra.

På baksidan får jag läsa att den handlar om Anne Charlotte Leffler, en mycket framgångsrik och känd kvinnlig dramatiker från andra hälften av 1800-talet. Vidare är hon mycket för att bryta konvenanser. Boken ger sig inte för att vara biografiskt korrekt utan är en fiktiv bok om Anne Charlotte.

Jag läste Drömfakulteten av Sara Stridsberg som hade samma ”skrivform” och den älskade jag. Men den här boken var tyvärr alltför tråkig för att jag ens skulle orka läsa klart den. Delarna om Anne Charlotte får väl nästan godkänt men metadelarna av författaren som besöker samma ställen som dramatikern och pratar om vad som har hänt sedan Anne Charlotte levde är otroligt tafatta och pinsamma. Ett exempel, sid 39: ”I våra ohotade världar kan vi fortfarande, kanske naivt, idealisera Marx och solidaritet, all workers unite. (Eller arbetit macht frei.)” Denna mening fick mig bokstavligen att stänga ihop boken och aldrig öppna den igen.

Jag är trött på den här semibiografiska trenden där man skriver om sitt (ibland också någon annans) liv utan en tydlig ide eller spännande tankar.

Det löstagbara sinnet

Ingemar Lundkvist ger ut den nätta kuriosaorienterade volymen ”Det löstagbara sinnet, Historia om glasögon” Carlssons förlag nu i vinter. Innehållet är intressant både ur en idéhistorisk aspekt och i egenskap av kuriösa anekdoter, men presentationen är usel. Långa uppbrutna meningar stör flödet och gör texten mindre tillgänglig för läsaren. Vi tar ett exempel ur första kapitlet ”Världen genom slipade linser”.

”Förvandlingen från halvklotformad läsesten, att placeras direkt över text eller objekt, och förstorande glas- eller kristallsegment med förlängd men fortfarande kort brännvidd, till på flera decimeters avstånd verkande läsglas-ögonglas med lång brännvidd, har inte skett hux flux i ett enda steg.”

Att en och annan mening är upplagd på det här viset är acceptabelt, men när det är genomgående i en längre textsamling som denna, ja då gör man det onödigt svårt för läsaren. Bildmaterialet är inkonsekvent presenterat, somliga bilder tycks vara lånade direkt från webbplatser utan någon som helst synbar ansats till tryckanpassning medan andra håller utmärkt kvalitet. Och bildtexterna innehåller på sina ställen helt omotiverade retoriska frågetecken. Se till exempel sida 27:

 ”Alla tidiga forskares dröm? Oftalmologisk undersökningslåda med plus- och minuslinser… Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet i Solna.”

Sen har jag rätt svårt för den kitschiga estetiken med en liten glasögonsymbol som styckesavdelare, men det är en helt och hållet personlig hållning och dessa små glasögon stör förmodligen inte läsare i gemen. Somliga tycker säkert att det är lustigt.

All in all så bjöd boken på många roliga anekdoter och en bra översikt över glasögonens fascinerande historia och jag ångrar inte att jag läst den. Även om jag hade önskat mig en mer genomtänkt formgivning och någon extra nedlagd timme på korrekturläsning.

lågmäld barndomsskildring

”Pojke med cyklop” är en kortroman av Magnus Utvik. Stilen är minimalistisk och rösten autistisk, lösgjord från konventioner. Skildringen av nioåringen Mattias påminner om Ray Bradburys vindlande berättarstil i ”Dandelion wine” och ”Farewell summer”, men medan Bradbury uppenbart ägnar sig åt fantastik och surrealism i sina framställningar är Utvik mindre tydlig som avsändare. Jag kan inte riktigt avgöra om ”Pojke med cyklop” är en episk resa in i det svunna barndomslandet eller en spekulativ projektion av den där föreställningen om barn som vi gärna håller oss med: förunderliga små varelser som är både kloka och lite knasiga på samma gång och ständigt inkapsade i nuet. Barnet som ännu befinner sig nära livets essens, som ännu inte glömt den där makalösa hemligheten.

Jag kan ha lite svårt för den där speciella tonen som uppkommer när vuxna ska gestalta barn i litterära sammanhang, den blir lite tung och klibbig liksom. Lite som att springa i sirap, vilket jag naturligtvis aldrig gjort så jag tar tillbaka det där, det är antagligen inte alls som att springa i sirap. Men den där tonen som sagt, hos Mark Twain är den käck, lite putslustig utan att för den skull förneka barnen att uppleva ångest, hos Astrid Lindgren är den varmt kåserande och emotionellt pregnant, i Bengt Ohlssons ”Syster” var den mörk och lite hemlig. Gemensamt för framställningarna är att barnen konsekvent är aparta i relation till de vuxna karaktärerna. Jag finner det där lite problematiskt att barn skildras som helt väsensskilda andra människor, likt filosofiskt resonerande sagofigurer finns de bland oss, existerar i en värld som är parallell med vår men sluten och svårgenomtränglig. Det blir lite tröttsamt, tycker jag, att berättelser om barn lägger sig närmare fabliska berättelser om djur än annat prosaiskt berättande.

Bortsett från min aviga inställning till uppbyggnaden av berättelser om barn så tycker jag att ”Poke med cyklop” är en trevlig bok att läsa, psykologiserande och lite rusig till uttrycket, som en konstig dröm. Hett tips som sommarläsning för den som vill ta en paus från alla trista kriminalgåtor.

/Therese

Mig äger ingen

Åsa Linderborg är kulturchef på Aftonbladet och när debutromanen kom blev den väldigt omtalad och nominerades till Augustpriset. Försäljningssiffrorna var också helt ok.

Linderborg skriver, i första person, en rak berättelse om sin uppväxt och framför allt om sin alkoholiserade pappa. I början av boken är jag faktiskt upprymd för deras relation är så fin och de har så roligt trots att lönen knappt räcker till och de alltid behöver stöd från farföräldrarna. Det är en skildring av en person – arbetare, ensamstående pappa med alkoholproblem –  som jag inte stöter på så ofta i min läsning. I början tror jag också att hon ska gräva djupare i hur hennes pappa var men hon tränger aldrig igenom sin pappas personlighet. Jag vet inte om jag förstår hans agerande eller hans alkoholintag. Det kanske inte ens går, det är trots allt en verklig person som man inte applicera en teori på eller stöpa till en ”karaktär”.

Men jag hade ändå velat ha en ”mer” beskrivning av deras liv, deras omgivning. En fördjupning, kanske ett ältande och analysering så att man verkligen förstår deras villkor och liv.

Det blir mest intressant när hon pratar om sin familj politiska engagemang, framför allt hennes mammas och morföräldrars. Det är befriande med en text som pratar om klass på ett helt naturligt sätt.Som hon nämner i boken har Sverige en av de starkaste arbetarrörelserna i världen men har trots det en föreställning om att landet saknar arbetarklass (hennes avhandling på högskolan skulle till en början handla om detta men hon byter sedan ämne).

/FM

Det drömda Japan

 

Alltför många fotografiska dokument ligger vakuumförpackade och halvt bortglömda i något gammalt arkiv. Det är inte konstigt eftersom att gamla fotografiska bilder är mycket ömtåliga. Nej det är inte konstigt, men det är synd. Dessa bilder är ju så ofta informativa och viktiga komponenter i förståelsen för vår kulturhistoria och ännu oftare viktiga nycklar till spårandet av fotografins betydelse för vår uppfattning av världen omkring oss. Dessa ljuskänsliga fragment av vår verklighet tål inte att ständigt exponeras för elementen, de skulle oxidera, blekas, vittra och försvinna, men gömda i ett arkivskåp är det ändå som om de inte fanns.

Ulla Wagner har presenterat en sådan fotografisk skatt som annars bara visas vid särskilda tillfällen i bokform. Det är en vacker inbunden publikation som innehåller en av Ida Trotzig inköpt samling fotografier från sekelskiftet 18/1900 varav många bilder aldrig tidigare publicerats. Varvad med bilderna löper en kompetent sammansatt text som blandar arkivmaterial i form av brev och dylikt med upplysande avsnitt om japansk kulturhistoria och kuriösa inblickar i Etnografiska museets verksamhet. Därutöver finns i anslutning till fotografierna korta förklarande bildtexter. Den här formen är ett utmärkt alternativ till att ställa ut originalen, på många sätt är den ett bättre alternativ. Inte bara rent praktiskt, bokformen inbjuder också till ett mer analytiskt och reflekterande förhållningssätt, en långsammare konsumption av objekten än vad som medges vid ett museibesök.

Som helhet är volymen en stilig coffe table-book, vackert inbunden och mycket tilltalande. Texten tenderar dock i vissa passager att bli en aning läroboksaktig och jag kan sakna en kritisk röst. Den skymtar där ibland, när Wagner helt kort berör den selektiva insamlingsprocessen av etnografisk information där det exotiska och civilisationsfrånvända ofta dominerat, men jag vill ha mer. Jag skulle önska mig en teoretiserande och analytisk kusin till den här boken, en som i högre grad problematiserar fotografernas, inköparens och institutionens respektive motiv till att välja att bevara just dessa valda delar.

/TJ