Archive by Author

Heterovurm och machokultur – i Stadsteaterns publik lyser bögarna med sin frånvaro

2 Feb

Den storstilta rubriken ”Bögigt” ackompanjeras av två glansiga gardintofsar på SvD:s Kulturdels förstasida, denna tisdag den 1 februari. Underrubriken lyder: ”Varför omhuldar gaykulturen såpadivor och schlager?” Tidningens idoga ansatser att tvätta, gnugga, skrapa bort sin ålderdomliga framtoning framstår nästan lite näpen. Nu är det minsann slut med hysch-pyschandet och strömlinjär kulturjournalistik enkom för svenska, vita män. (Tillika författad av SvD:s imponerande skara svenska, vita, manliga journalister. Lysande kulturreportern Lina Kalmteg får på sin höjd hoppa in och skriva intervju med Annika Norlin, reportage om Sylvia Plath eller andra typiska kvinnosaker). Ja, fram för kontrovers och ögonstickande förstasidor, här sparas det inte på krutet! Så känns det. Och visst är förstasidans frågeställning intressant och värd att lyfta fram i rampljuset. Trots mina små elakheter är det rätta takter för SvD:s del. För det är väl ändå så, att myten om bögarnas fäbless för schlager och såpor, bara är en myt?

Ingressen till artikeln ”Schlagervurm och skamkultur” låter i skämtsam ton göra gällande att det är bögarnas fel att Melodifestivalen och Hollywoodfruar blivit enade symboler för 2000-talets svenskhet. Personligen vet jag inte om jag håller med om den beskrivningen av svenskheten, men som sagt förnimmer jag en viss ironi. Tills jag läser vidare. Och till min fasa inser att skribenten Tobias Brandel (vars bildbyline tveklöst är photoshopad med Mission Impossible-hjälten Ethan Hunt som prototyp) menar allvar.

En radda bilder rubricerade som ”Kända gayikoner” löper längs med uppslagets nederkant och visar miniatyrer av bland andra Maria Montazami, Kikki Danielsson och Sex and the City-tjejgänget. Dessa kvinnogestalter, förklaras i artikeln, är bögarnas klippor. Deras högt dyrkade idoler. Hur beter sig bögarna och varför? Jo, så här, och därför. För att understryka har Tobias Brandel grävt fram ena riktiga tungviktare till beviskällor:

Kikki Danielsson säger om gaypubliken i Sydsvenskan: ”De är mer entusiastiska och sjunger med i låtarna (…) jag får ett verkligt gensvar och känner kärlek”.

Peter Tai Christensen, författare till boken ”Schlagerbög”, menar att bögarna dras till schlagern eftersom låtarna så ofta handlar om obesvarad eller förbjuden kärlek, ”ett tema som många homosexuella män känner igen sig i”.

Samantha Jones i teveserien Sex and the City sammanfattar samhällets trendmekanismer enligt mönstret: ”först kommer bögarna, sedan tonårsflickorna, sedan den breda underhållningsindustrin”. (Tobias Brandel ursäktar dock denna icke särskilt rumsrena referens med att själv kalla den ”ytfixerad och gaykulturell”. Åh vilken självdistans!)

Und so weiter. Se här, gott folk, svart på vitt står det klart! Därför älskar bögarna (ordet ständigt skrivet i bestämd form) glitter och glamour! Den enda som sticker ut, som inte riktigt löper i de Tobias Brandelska spåren, är Tiina Rosenberg, vars ord väl mest får stå med som något slags opinion mot den annars solklara majoritet som minsann vet hur det ligger till. Rosenberg berättar nämligen att det inte finns ”särskilt mycket forskning kring varför bögar gillar det överdrivet känslosamma och estetiskt grälla”. Varför skrivs det inte fler C-uppsatser om bögarnas tevevanor!? tänker Tobias Brandel argt.

Tobias Brandels ”utredning” kring varför bögarna hellre kollar på Marie Serneholt och Rickard Olsson än ”rusar man ur huse till Angels in America på Stadsteatern” är fullkomligt poänglös. Inte nog med att han underblåser just de homofobiska fördomar som underrubriken på förstasidan säger sig vilja ifrågasätta. Sistnämnda citat tycks åberopa någon slags statistisk undersökning kring bögarnas dåliga smak (dumburken före äkta scenkonst, så resonerar hela homo-Sverige), vars källa står okänd. Dessutom förlöjligar han en lång rad kvinnor. De ”kända gayikonerna”, som ju även utgör huvudparten av Tobias Brandels referensramar, är endast kvinnor. Urvalsprincipen av kvinnorna är oklar. Och inte för att jag har några siffror på Tobias Brandels hjärnkapacitet, men att låta Kikki Danielssons citat om hur hon KÄNNER KÄRLEK beskriva verkligheten verkar smått intelligensbefriat. Om inte rakt jubelidiotiskt. Unket. Chauvinistiskt. Grisigt. Mästerverket avslutas med en bön om att de, bögarna, ska byta musiksmak. Och som om det var en ny djurart vi talade om klingar de sista orden ut: ”Det ska bli intressant att se vad som händer när de utforskar sin potential”.

Annonser

Om att uppvakna

1 Feb

Det är en av de första dagarna på nya året. Stämningen i stan är dämpad, sövd. Som höll den på att återhämta sig efter året som gått. Efter ytterligare ett hårt och kallt och slitsamt nyårsfirande. Snön den faller och faller, precis som den gör för Lydia i nyligen plöjda ”Den allvarsamma leken”. Med datorn under armen (den är det enda som skiljer mig från sekelskiftesromanens Lydia) har jag tagit sjuan ut på Djurgården och beställt en kopp te på Blå Porten. Det måste för övrigt vara det absolut mest lukrativa sättet att fika på – beställa en kopp te och sedan fylla på med nytt kokvatten hela eftermiddagen. Man tycks ju kunna fika i oändlighet. Oändlighet…

– Vad skriver du?

Jag rycker till. En man i lång, beige rock och röd halsduk står lutad över bordet där jag sitter. Blir så förvånad av hans tilltal att jag bara tittar upp. Mumlar nåt ohörbart, flackar omkring med blicken i försök att hitta en anledning till mumlandet, inser hur underlig min reaktion verkar och rodnar lite, för att jag överhuvudtaget bryr mig om hur en vilt främmande människa uppfattar mig. Ser ner i datorn, och upp igen. Han står kvar. Han ler, och ställer sin fråga en gång till. Ursäktar sig hastigt, han har bara varit inne och vänt, hade tänkt fika men den skräniga folkmassan avskräckte. Och så precis när han skulle gå, ja, då…

Jag hinner samla mig och svarar på hans fråga, tänker att jag ska få denna inkräktare att lämna mig ifred och sålunda snabbt förklara vad jag skriver och varför, men så känner jag att det är något som är förunderligt, här, mellan oss. Gestalten är gänglig. Ansiktet fårat, ögon som glittrar. Min plan rubbas. Precis som om jag står inför jättemiljardvinsten på tipset och på fullaste allvar tvekar om jag ska ta emot den eller inte, inser jag att det här kan jag bara inte missa. There is no doubt. Framför mig står en människa som jag inget hellre vill än etablera kontakt med. Så slår igen datorn, frågar om han inte vill sitta ner en stund. Det vill han.

Han ser belevad ut. Jobbar som något slags coach eller terapeut. I grunden litteraturvetare. Berikad med ett gott lyssnaröra. Försöker inte förklara eller förstå sig på, han lyssnar och nickar och tar in. Jag delger honom mina tankar och idéer. Drömmar och fantasier. Han berättar om den borgerliga uppväxten i 40-talets Stockholm. Beskriver med vackra ord folkhems-Sverige. Med lika vackra ord mammans gamla chiffonjé i björkfaner. Han talar om en klassresa. Om ett smärtsamt och befriande uppbrott med det förflutna och senare en försonande återförening. Vi dryftar våra nyårslöften. Tiden står stilla och det är bara här och nu. Fyrtiofem minuter passerar snabbt som en inandning, Vi ser varandra i ögonen. Ler med ögonen och kanske drar jag på mun. Han slår undan blicken innan jag, verkligheten kommer ikapp, lite civiliserad måste man ju ändå vara… Han reser sig, drar den långa rocken med pälskrage över axlarna.

– Tack, säger han, för samtalet. Fint att prata med dig. Om det som är viktigt i livet.

– Tack själv, säger jag. Tack.

Ser honom gå utmed den snöbetäckta uteserveringen i mörkret. Lunkande, lite framåtböjd. Jag slår upp datorn igen, för att fortsätta jobba, men fingrarna darrar. Knäpper händerna i knät för att lugna dem, ser ut på snön som fortfarande faller. Känner mig berikad, uppspelt.

Människorna är kanske inte så dumma ändå, tänker jag.

Receptspecial! Om att komprimera lycka

7 Dec

Vad är lycka, och med vilka mått ska den mätas? Är lycka ens önskvärd om den definieras som passivt välbefinnande och bekymmerslöshet?

Detta frågar sig professor Merete Mazzarella i SvD:s ”Under strecket” 15/11. I artikeln tar hon upp ett flertal böcker undersökande temat lycka och drar i ett virrvarr av åsikter och teorier slutsatsen att den ständiga lyckan inte är något eftersträvansvärt. Nej, istället måste människan se den ”konstruktiva oron” i vitögat och kanske är rättigheten att vara olycklig inte så självklar som den verkar. I en värld så lyckokåt som denna (att filosofen Jeremy Bentham för 200 år sedan hävdade att ansvaret för att maximera medborgarens lycka ligger hos staten säger väl allt?) är rättigheten att vara olycklig kanske viktigare för oss än vi tror. För vem kan bli lycklig utan att först ha varit olycklig?

Artikeln är intressant och visst håller resonemanget – Alfons Åbergs farmor har ju förklarat detta för oss sedan vi var små: Om man inte hade tråkigt ibland så skulle ju det roliga sedan inte kännas roligt! De senaste veckorna har jag samlat på mig ett antal lyckorus, vilket fått mig att fundera en del kring detta med lycka. Jag befinner mig i ett tillstånd av lycka. Lycka på riktigt, vågar jag påstå. Hur jag mäter den? Tja, utan vare sig referenser eller teoretiska modeller att luta mig mot vågar jag hävda att när lyckorus drabbar en (mig) så känner man (jag) det. Inte en endaste lyckoforskare kommer åt mig, jag är affektiv så det bara visslar om det och hör sen!

Så när jag kom hem för ett par dagar sedan, efter en resa, stod mig små doser av lycka upp i halsen. Jag tog ett varmt bad och jag är säker på att lyckan intensifierades av vattnets densitet. Ni vet nog hur det känns – när badets värme och ånga gör att det känns så där tungt att andas. Och jag började fundera på var jag skulle göra av dessa lyckodoser. Jag tror mig nämligen veta att om man inte tar hand om dem så förvittrar de fort som ögat. Vilket är både slösaktigt och dumt. Så hur spara lyckan? Går den att komprimera? Ja, jag tror det. En vän frågade mig hur då, och detta, mitt just nu hetaste recept, blev till:

Hedvigs lyckokomprimering

Vid en tidpunkt då lyckan verkar vara sann och riktig och uppmäter en volym av ca 3 dl (det känner man!) hittar man en ostörd plats. Lugn och ro. Man strör ut här- och nukänslan, som förhoppningsvis känns total, sätter sig i mitten av den och samlar så ihop allt det goda. Beblandar varsamt. Planterar så det hela på ett hemligt ställe och låter blandningen slå rot. I ostörd tillvaro får det gro och växa. Och så, när man vaknar en morgon och solen verkar täckt av moln, kan man kanske förnimma doften av en nyutslagen lyckoblomma. Eller kanske plocka en saftig lyckofrukt.

Obs! Doft- alternativt smakupplevelsen är garanterat fri från såväl passivt välbefinnande som bekymmerslöshet.

”Le hérrison” utmanar förhärligande av barndomen

23 Nov

– Öh…vad sägs om aijgelkaatt?

Lördagströtta och förväntansfulla sätter vi oss i biosalongen, min vän L och jag. Reklamens hetsiga ljus färgar våra ansikten ömsom skimrande blå, ömsom vita. Vi tänker så skallarna knakar men kan inte komma på det. Hur säger man igelkott på engelska? Inte får vi svaret av filmen heller – den är ju fransk. ”Le hérrison”, alltså. Igelkotten.

I en överdådig på gränsen till brackig lägenhet i ett av Paris lyxigare kvarter bor Paloma, tolv år. Hennes största skräck är att bli som storasyrrans guldfisk. Runt, runt, intet medveten om vad som pågår utanför sin glaskupa, simmar fisken. Lycklig och dum. Förnöjsam. Precis som mamma och pappa och syrran. Familjemedlemmarnas roller är överklassigt egotrippade enligt klassisk modell: den vackra mamman skrider runt i fladdriga sidensjok och knaprar antidepressiva, den äldre pappan med rynka mellan ögonbrynen är familjens arbetsnarkoman tillika överhuvud och storasystern värdesätter mest av allt i världen sin guldfisk. Och givetvis tånaglarnas färgombyten. Polerad yta, ruttet innanmäte. Dygnet runt dokumenterar Paloma sin familj med filmkamera. En åtgärd hon i mina ögon har tagit till för att inte kvävas fullständigt. På bandet fastnar allt från moderns frekventa gråtattacker till smygdrickande och fiffel under middagsbordet. Om 165 dagar fyller Paloma tretton och genom filmkamerans öga berättar hon att hon har bestämt sig: på sin trettonde födelsedag ska denna bisarra vardag få ett slut. Hon ska ta sitt liv.

Madame Michel är portvakterska i huset. Änka, kortväxt, ful och småfet, beskriver hon sig själv när Paloma videointervjuar henne. Palomas mamma vet inte att Madame Michel heter Madame Michel. Det gör nästan ingen i huset. Hos böckerna, i det egna biblioteket vars dörr alltid är ordentligt stängd, finner hon en gemenskap som inte erbjuds henne i vardagen. Med sällskap av den dagliga ransonen mörk choklad (hela kylskåpet är fyllt) och hett te blir läsningen hennes frizon. Paloma är den första utomstående som bryter en egen bit av Madame Michels bittra choklad. ”Tänk att choklad är så gott”, funderar Paloma och Madame Michels ruffiga portvaktslya blir så småningom vad biblioteket är för Madame Michel. En stunds vila från vardagen. När en äldre herre flyttar in i huset ställs gamla normer på ända och ett möte mellan de tre personerna leder till mänsklig kontakt. Paloma kommer av sig i sina självmordsplaner. Här finns människor som är nyfikna, intresserade, som vill förstå henne. Och hon själv får tillfälle att visa sin nyfikenhet, sitt intresse och sin vilja att förstå andra. Så, behöver hon verkligen dö? En oåterkallelig händelse gör att filmen slutar abrupt, som ett frågetecken.

”Le hérrison” är ovanlig, oväntad och otråkig. Vid ett flertal tillfällen sitter jag i den sviktande biofåtöljen och skrattar så att popcornen flyger. Palomas dokumentation är dråplig. Vid ett par tillfällen knyter det sig å andra sidan hårt i min bröstkorg. Paloma är osynlig för sina föräldrar. I den androgyna Paloma, tunn som en sticka och med bångstyrigt, burrigt hår som ideligen fastnar i hennes glasögon, finns en vuxen människas intellekt. Hennes gestalt känns ogripbar. Vilket förstås understryks när resten av hennes familj består av karikatyrer. Karaktärerna i filmen sorteras i två kategorier: Paloma, Madame Michel och den äldre herren tillhör den intellektuella tankesmedjan medan resten är endimensionella stereotyper. Ett effektivt regigrepp för att lyfta fram huvudkaraktären kan kanske tyckas.

Regissör Mona Achache undviker dock skickligt den sentimentala och gråtmilt överseende ton som så lätt slår an när det handlar om att beskriva knepiga barn. Tvärtom genomgås filmen av en lugn, molande vardagskänsla. Utan att det för den delen blir ”grå diskbänksrealism” eller Roy Anderssonsk detärsyndommänniskorna-ironi. En beskrivning av gulligt, klokt barn med självmordstankar (mamman och pappan påpekar då och då syrligt hur brådmogen Paloma är) skulle kunna bli moralisk, gråtmild eller högmodig. En nu-tar-vi-barnens-parti-film. Turligt nog förefaller denna film i mina ögon stanna vid att lyfta på stenar som vanligtvis låts ligga orörda. Den är en markering i frågan om barndomen som självklar lyckotid. Ofta hör jag människor tala om barndomen som en ”fantastisk tid”, en tid att längta tillbaka till eller rentav önska uppleva igen, utan att förstå vad de menar. Själv har jag aldrig mått så bra som när jag insåg att vuxenheten faktiskt var ett faktum. ”Le hérrison” förstärker min teori om att barndomen lätt blir ett fängelse, som jag även fick mig till livs i nyligen lästa boken ”Pittstim”. Där formulerar Gustav Fridolin: ”Det sägs ibland att vår bästa tid är när vi växer upp. Det hoppas jag inte.”

Hora-madonna-komplexet: politiskt eller konstnärligt problem?

9 Nov

Älskar man redan från början det som man ska bedöma, bemöta eller diskutera, blir sannolikt ingetdera särskilt intressant. När jag äntrar det skrymsle i Thielska galleriet vari verk av Edvard Munch finns belägna känner jag partiskheten komma smygande. Inser att mitt besök för ”inhämtning av skrivarstoff” börjar bli farligt likt en lustresa i egosyfte. Så det blir till att hålla mig i skinnet: inga resonemang byggda på blind beundran accepteras! Onyanserad idoldyrkan leder ju ingenstans, vare sig för den som rent fysiskt utför den eller för en utomstående som försöker förstå.

JAG VET DET. Men faktum är att jag avgudar Edvard Munch. Hans tavlor försätter mig i trans, bilderna fångar mig som en sardin i ogenomträngligt fisknät. Kvinnorna med de långa håren, de djupa ögonhålorna och de gapande munnarna tilltalar mig. Bilderna etsar sig fast på min näthinna, dyker ner i magen och lämnar efter sig, håll i hatten nu, ren och skär inspiration. Det går en ilning genom kroppen, ah… Men nej, nej, nej! Edvard Munch porträtterar kvinnor på ett stereotypt och förvrängt sätt. Han samlar kvinnor i två högar: ljusa, kyska och moderliga eller svarta, koketta och djävulska. Jungfrur kontra häxor. Edvard Munch kan omöjligt se kvinnor som både kloka och sexiga. I hans värld är intelligens inte förenligt med skönhet, varför hans konst är ett hora-madonna-komplex nedkokat till sitt starkaste koncentrat. Hans kvinnosyn går inte att misstolka. Och den står i bjärt kontrast till allt vad jag står för. Ändå dyrkar jag honom där på Thielska galleriet. Ändå tar jag vördnadsfullt fram vykorten från Munch-utställningen jag såg i London och ändå beskådar jag alltid lika förundrat den fluglortade Munch-affischen som hänger på landet. Motsägelsefullt, ja.

I P1:s ”Nya vågen” 26/10 pratas det gubbsjuka. Apropå Mario Vargas Llosas Nobelpris i litteratur och Lisa Langseths film ”Till allt som är vackert” diskuterar programledaren Karsten Thurfjell med skribenten Manne Forssberg och författaren Anne Swärd huruvida gubbsjuka kan vara ett konstnärligt uttrycksmedel. Var går gränsen mellan vackra kärleksbeskrivningar och gubbsjuka? Vem får vara gubbsjuk? Kan kvinnor skriva sexuellt om yngre män utan att bli gumsjukestämplade? ”Till allt som är vackert” handlar om kärleken mellan den vilsna tjugoåringen Katarina (Alicia Vikander) och den äldre dirigenten Adam (Samuel Fröler). Unga Katarina förtrollas av den konstnärliga värld som gamla Adam är nyckeln till. Hon lämnar pojkvännen för hans skull medan Adam i slutändan stannar hos sin familj. Utnyttjande? Passion? Gubbsjuka? Vad hade hänt om filmens regissör hade varit man? Forssberg och Swärd är överens om att gubbsjukans politiska inkorrekthet är förödande för konsten. Det är nästan lite synd om männen, som inte längre får skriva om kärlek till yngre kvinnor. Och problemet, konstaterar de, är att publiken vill koppla samman de åsikter och värderingar som en huvudperson i ett verk har med författarens eller regissörens egna.

Utan problem gör alltså en kvinnlig regissör film om kärlek mellan ung kvinna och gammal man. Och med stora problem skriver en manlig författare om horor från Tahiti. Eller?

Mario Vargas Llosa har, sedan han fick litteraturpriset, kritiserats för sin ålderdomliga kvinnosyn och gubbsjuka. Men bland skeptikerna finns en och annan som håller Vargas Llosa om ryggen. Anders Cullhed skriver i DN 21/10 att ”det är utmärkt att en Nobelpristagare blir föremål för debatt”. Hans analys har ungefär samma kontenta som panelen i ”Nya vågen”: den som läser böcker i hopp om att hitta enkla och raka svar är ute och cyklar och det sätt på vilket Mario Vargas Llosa porträtterar litterära figurer behöver inte alls överensstämma med hans människosyn. Det är bra att folk blir provocerade, menar Cullhed och gör gällande att Mario Vargas Llosas författarskap är problematiskt på ett politiskt plan, men inte på ett konstnärligt. Konsten politiseras i efterhand, därmed blir all konst politisk, hävdar Cullhed.

Jag applicerar tanken på Munch: vilket kom först, Munchs eget hora-madonna-komplex eller det som uttrycks i hans måleri? Borde Munchs personliga uppfattningar och hans måleri stå skiljda från varann? Bör han betraktas utan genusglasögon och därmed stå fri från beskyllningar att vara gubbsjuk? Har den moderna tidens genusperspektiv rentav hittat på hora-madonna-komplexet? Mina paradoxala känslor för Munch på Thielska galleriet är förvisso inte särskilt angenäma, men jag tror de bör tas på allvar. I det avseendet håller jag med Cullhed: entydig konst är ointressant. Men Cullheds resonemang förpassar helt oreflekterat alla konstnärliga tendenser, såsom exempelvis hora-madonna-komplex och gubbsjuka, bara till politik. Det luktar skriva sig fri från ansvar lång väg. Inom konsten råder inga lagar och i samma ögonblick som man börjar diskutera diverse märkliga företeelser ur ett konstnärligt (och inte bara politiskt) perspektiv riskeras konstnärlig censur och dekadens. I DN 26/10 skriver Kajsa Ekis Ekman i fråga om litteraturens (eller konstens) roll som politisk respektive litterär (eller konstnärlig): ”De som reagerat på min analys av Mario Vargas Llosa verkar tro att hans oförmåga att skildra kvinnor är en politisk fråga. Och tror man det, ligger det ju nära till hands att utbrista att litteraturen ”står över politiken”, ”inte låter sig reduceras till så enkla frågor” eller sucka över ”detta provinsiella Sverige”.”

Den politiska korrektheten ska såklart inte inskränka konsten, men när gubbsjuka stoppas i det icke politiskt korrekta facket och får stanna där utan vidare diskussion blir jag lite nervös. Oavsett upphovsmannens privata åsikter är det problematiskt med en författare, konstnär eller regissör som delar upp kvinnor i horor och madonnor. Politiskt korrekt eller ej, är skotten mellan skaparen och verket helt vattentäta? Jag tvivlar. En konstnärlig tendens uppstår inte ur tomma intet. Ingen rök utan eld, så att säga. Och konsten speglar ju samhället, eller hur var det? Edvard Munchs konst kan i så fall härledas till förra sekelskiftets normer och allmängiltiga åsikter om kvinnor och män. Mario Vargas Llosa och Lisa Langseth kan härledas till… Ja, vad då? Dagens normer och värderingar, kanske? Om så är fallet är produkterna av deras konst besvärliga. För i så fall har det knappt skett någon utveckling alls sedan Munch stod i bräschen. Inte politiskt och i synnerhet inte konstnärligt. Konst och politik vandra hand i hand. Trots min egocentriska Munch-påtänding är jag fast övertygad om det.