Skrivkramp i tungan höll jag på att säga, på ren galematias. Det är väl snarare så att jag sitter med en huuuuuuuuge oförmåga att leverera en text nu, hux flux, fast det är min tur. Dessutom en text befriad från gnäll och laddad med så mycket positiv anda att vilken klämmig gospelkör i hela världen skulle kunna slänga sig i väggen. Varför denna positivitet? Äh. Nja. Rätt fånig anledning egentligen. Den börjar på P och slutar på eter.
En kommentar denne skrev på ett tidigare inlägg av mig, som jag just läste, var så negativ att jag ville springa. Speciellt när man som jag är begåvad med Sveriges svagaste sinne för kritik och ständigt jobbar med det. Många gånger har jag tänkt efter. Kanske är inte skrivandet något för mig. Jag pallar ju oftast inte tråkig kritik. Kanske bör jag inte försöka ta plats i medievärlden och liksom tro att jag är något. Jag har ju trots allt aldrig trott att jag är något. Aldrig någonsin.
Kanske är det därför jag tenderar att uppvisa ett kaxigare skrivsätt när jag väl tajpar ner något. Att texten blir det fack för mig, där jag kan florera och blomma ut. Kanske är det även så att jag i mitt negativa gnällande (tydligen) faktiskt försöker leverera ett visst budskap. En underton. En slags uppmaning ibland. Det behöver nödvändigtvis inte vara så att allt jag skriver minsann ska vara rätt. Men det är inte fel heller. Därför bäddar jag till diskussion i många av mina krönikor, men ofta tycker jag att debatterna blir ett kasta-skit-på-spel utan dess like. Konstruktiv kritik, vad är det ungefär?
Bara för att jag inte ser poängen med att supa på julafton, snacka skit om andra människor som åstadkommit något i livet, att regeringen missunnar alla som behövt läsa upp betyg på komvux, att någon gjort en community som propagerar FÖR fördelarna med otrohet, att arbetsförmedlingen klassar människor efter utsidan, att jag hellre imponeras av någon som pluggat sig till en programledarroll än någon som knullat i teve och därefter blir hallåa, och såna saker, betyder väl egentligen inte att jag tycker att jag är smartare än alla andra? Jag tycker det är rätt förnuftiga åsikter. För jag tycker inte att något av ovanstående är särskilt läckert.
Kalla det gnäll eller vad du vill. Jag kallar det bara åsikter. Tycker det räcker. Åsikter i form av krönikor. Krönikor skrivna med en del vassa ord och skarpa inriktningar för att väcka intresse till debatt. Thats it. Medelmåttiga eller inte. Det skiter jag liksom i. Jag tycker många av dem är rätt bra egentligen. Tydligen måste jag dock ha missat när krönikor blev en textform som det behövs en master-examen i. Men jag tackar för upplysningen!
Tackar för ordet och utlovar en annan textform om två veckor. Puss och kram skumbanan!
Lavaland TEXT 
Snackisar