Om att uppvakna

Det är en av de första dagarna på nya året. Stämningen i stan är dämpad, sövd. Som höll den på att återhämta sig efter året som gått. Efter ytterligare ett hårt och kallt och slitsamt nyårsfirande. Snön den faller och faller, precis som den gör för Lydia i nyligen plöjda ”Den allvarsamma leken”. Med datorn under armen (den är det enda som skiljer mig från sekelskiftesromanens Lydia) har jag tagit sjuan ut på Djurgården och beställt en kopp te på Blå Porten. Det måste för övrigt vara det absolut mest lukrativa sättet att fika på – beställa en kopp te och sedan fylla på med nytt kokvatten hela eftermiddagen. Man tycks ju kunna fika i oändlighet. Oändlighet…

– Vad skriver du?

Jag rycker till. En man i lång, beige rock och röd halsduk står lutad över bordet där jag sitter. Blir så förvånad av hans tilltal att jag bara tittar upp. Mumlar nåt ohörbart, flackar omkring med blicken i försök att hitta en anledning till mumlandet, inser hur underlig min reaktion verkar och rodnar lite, för att jag överhuvudtaget bryr mig om hur en vilt främmande människa uppfattar mig. Ser ner i datorn, och upp igen. Han står kvar. Han ler, och ställer sin fråga en gång till. Ursäktar sig hastigt, han har bara varit inne och vänt, hade tänkt fika men den skräniga folkmassan avskräckte. Och så precis när han skulle gå, ja, då…

Jag hinner samla mig och svarar på hans fråga, tänker att jag ska få denna inkräktare att lämna mig ifred och sålunda snabbt förklara vad jag skriver och varför, men så känner jag att det är något som är förunderligt, här, mellan oss. Gestalten är gänglig. Ansiktet fårat, ögon som glittrar. Min plan rubbas. Precis som om jag står inför jättemiljardvinsten på tipset och på fullaste allvar tvekar om jag ska ta emot den eller inte, inser jag att det här kan jag bara inte missa. There is no doubt. Framför mig står en människa som jag inget hellre vill än etablera kontakt med. Så slår igen datorn, frågar om han inte vill sitta ner en stund. Det vill han.

Han ser belevad ut. Jobbar som något slags coach eller terapeut. I grunden litteraturvetare. Berikad med ett gott lyssnaröra. Försöker inte förklara eller förstå sig på, han lyssnar och nickar och tar in. Jag delger honom mina tankar och idéer. Drömmar och fantasier. Han berättar om den borgerliga uppväxten i 40-talets Stockholm. Beskriver med vackra ord folkhems-Sverige. Med lika vackra ord mammans gamla chiffonjé i björkfaner. Han talar om en klassresa. Om ett smärtsamt och befriande uppbrott med det förflutna och senare en försonande återförening. Vi dryftar våra nyårslöften. Tiden står stilla och det är bara här och nu. Fyrtiofem minuter passerar snabbt som en inandning, Vi ser varandra i ögonen. Ler med ögonen och kanske drar jag på mun. Han slår undan blicken innan jag, verkligheten kommer ikapp, lite civiliserad måste man ju ändå vara… Han reser sig, drar den långa rocken med pälskrage över axlarna.

– Tack, säger han, för samtalet. Fint att prata med dig. Om det som är viktigt i livet.

– Tack själv, säger jag. Tack.

Ser honom gå utmed den snöbetäckta uteserveringen i mörkret. Lunkande, lite framåtböjd. Jag slår upp datorn igen, för att fortsätta jobba, men fingrarna darrar. Knäpper händerna i knät för att lugna dem, ser ut på snön som fortfarande faller. Känner mig berikad, uppspelt.

Människorna är kanske inte så dumma ändå, tänker jag.